Skrivet dagen innan nyårsafton, 2005. 

Kan inte tro dem som säger att det gått ett år.
365 stycken är dom uppradade.
Så tomma i din frånvaro.
Hopplöshet och förtvivlan,
spridda över timmar, dagar och minuter.
Ett år sedan jag såg dig sist.
Ändå är din uppenbarelse så stark i mig.
Din röst och ditt skratt klingar än i mina öron.
Men är ogripbara.
Under vintern gick du och lämnade mig ensam kvar.
Våren blommade upp och försvann lika fort.
Jag märkte den aldrig.
Det kändes som om jag dog med dig.
Sommaren kom utan att du kom hem och kastade våta badkläder i badrummet.
Solen tycktes inte värma som förrut.
Hösten kom och så obönhörligt som bladen faller från träden,
så mycket fattades du mig.
Vintern lade åter ett kallt täcke över världen.
Årsdagen kom, så grymt uppenbart blev det,
att du inte kom hem den dagen heller.
Ändå kan jag inte tro när dem säger att det gått ett år.

Saknaden och sorgen följer mina steg.
Dem kommer ikapp.
Slår klorna i mig.
Jag gråter för det mesta tyst.
Ibland är tårarna synliga för andra.
Tänk om andra visste, hur ofta mitt hjärta gråter.
Jag trodde inte att sådan smärta fanns.
Jag förstod inte att sorg omfattar allting, att det blir allt man kan tänka på.

Det sägs att det första året är värst,
så är det kanske.
Du har varit med mig lika mycket i varje skratt som i varje tår.
Så många gånger har jag känt dig nära och önskat att jag kunde krama dig.

Man lever, eller rättare sagt överlever.
Inte för att man vill eller har lust,
utan för att man helt enkelt inte dör av saknad.
Även om det ibland känns så.

Jag försöker hålla livsgnistan vid liv.
Ibland tänker jag att det inte fanns någon mening med att sörja dig,
om jag tillåter mig själv att vara död inombords.
Därför jagar jag glädjen.
Du är värd att vara glad för.
Du är värd att kämpa för.


Till en älskad lillebror.

Ett år har gått.
Det finns så mycket saker jag vill berätta för dig.
Jag vill berätta om mamma och pappa.
Som saknar dig så mycket att deras blickar aldrig blir de samma.
Om mamma som kämpar varje dag trots att orken ständigt tryter.
Om pappa som sörjer i tystnad.
Om mamma och pappa som skrattar igen,
som ler och med värme och stolthet pratar om dig, deras älskade son.

Om dina vänner.
Som har tänt så många ljus och gråtit många tårar för dig.
Som skrivit och pratat så mycket om dig.
Som kommit hit på middag och delat med sig av sina minnen
Som blivit vuxna tidigare än vad de skulle ha behövt bli.

Om släkten och vännerna.
Som sörjt med oss, gråtit med oss.
Som tänker på dig varje dag.

Om mig, din storasyster.
Som vill berätta för hela världen hur mycket jag saknar dig.
Som kännt att jag har velat ge upp, men ändå ställt mig upp.
Som är stolt över mig själv, och andra som stod dig nära

Vi är många som saknar,
som tagit oss igenom det här året,
som aldrig blir de samma som vi en gång var.
Som blivit medvetna om något av det största som finns,
när sorgen är stor är kärleken större.