Den 26/1 klockan 13:00 kom den stund vi fasat för i flera veckor.
Det var  dags att ta avsked av Andreas. Vi var  många som legat sömnlösa och oroat oss för hur reaktionen skulle bli när det väl var dags. Det första vi närmaste gjorde när vi kom till kyrkan var att gå till Andreas och ta ett kort avsked  innan de andra deltagarna skulle anlända. Det var hjärtslitande att se kistan, samtidigt som det var så vackert med alla blommor och ljus.

Folk började anlända relativt snart efter att vi kommit till kyrkan och enda fram tills det var dags att gå in så fick vi motta  varma kramar från alla som kommit dit. Plötsligt blev det så dags att gå in.Vi i Andreas familj, Andreas flickvän och släkt gick in sist när alla andra redan satt i kyrkan. När vi kom in i kyrkan möttes vi av samma varma medkänsla som vi erfarit flera gånger innan begravningen.

Vi satte oss och musiken kom igång. Musiken varvades med texter och böner. Den del av ceremonin som vi kanske hade fasat för mest var själva avskedet.
Vanligast är kanske att deflineringen innebär att man går ett varv kring kistan, lägger en blomma och sedan sätter sig igen. Vi hade dock redan innan talat om att vi som satt på de främsta raderna  skulle bilda en ring kring kistan, ta varandras händer och omsluta Andreas i vår kärlek. Det slutade med att alla rader gjorde så. Rad efter rad ställde sig i en ring kring kistan och tog  ett personligt avsked av Andreas.


Det var så vackert att se all  kärlek till Andreas! Under hela avskedet spelades ”Det vackraste”. Kyrkan var nästintill fullsatt, bara själva avskedet tog 45 minuter. Det blev med andra ord en lång begravning, även om det tog lång tid så kändes det bra att alla fick chansen att ta ett personlig avsked.

Trots att en ung människas begravning nog är ett av de mest ångestfyllda scenarion man kan befinna sig, så är minnet av begravningen ljust.
Tanken med begravningen var ju att sätta kärleken till Andreas i fokus, och så blev det verkligen!