Den person som aldrig varit med om att förlora en nära kär anhörig kan nog aldrig fullt förstå hur det känns att vakna upp till en verklighet som inte alls stämmer överrens med vad man tidigare tog förgivet. Om man någonsin velat vrida tillbaka klockan så kan det ändå inte jämföras med hur hemskt gärna man vill ha den kraften när man inser vad som faktiskt HAR hänt.

Det enda som man kan jämföra med är när man har drömt en riktigt hemsk mardröm och vaknar till verkligheten med hjärtat i halsgropen med en djup känsla av lycka över att det bara var en dröm. Här är situationen omvänd. Att vakna är som att kliva rakt in i en mardröm.
Det påverkar hela kroppen. Jag kan ärligt säga att jag trodde att jag aldrig någonsin skulle kliva utanför dörren igen. Det är en sorg och en övermäktig känsla av panik och vanmakt som sliter och river i varenda del av det som är ens "jag".

Alla samtal som måste ringas, att förmedla det hemska beskedet. Som att ge den man pratar med ett knytnävsslag i magen. Höra hur ens nära och kära skriker och gråter av vanmakt och sorg när de får höra vad som har hänt. Att få höra "det är inte sant" så många gånger och verkligen önska att man kunde svara att det inte är sant, men att istället vara tvungen att säga att det faktiskt är sant.

Tårarna som fullkomligt forsar emellanåt, tills dess kinderna och ögonen är så södergråtna att det känns som om du har skavsår i hela ansiktet. Alla blommor som trillar in, människor som kommer på besök. All välvilja, all förtvivlad vilja att hjälpa till. Det är så lite som kan göras för att minska sorgen, så fruktansvärt lite.
Det går inte att äta, inte att dricka, man vill inte vara vaken, men  inte heller sova. Det är lite som att flyta omkring med ett stort "vakuum" kring huvudet. Man är inte riktigt säker på om världen är där eller inte. Allt  man förnimmer är bara den där hemska sorgen.

Hela tiden spelas minnesbilder upp som en film i huvudet. Från sjukhuset, från då beskedet kom, från sista gången man såg den döde. Allting gör ont. Nu i efterhand kan små fragment från "dagen efteråt" komma tillbaka, men stora delar av det som hände är borta. Människor jag pratat med och saker jag gjort som jag inte kan kännas vid.
Men det som aldrig försvinner och som aldrig bleknar är minnet av känslan. Den där fruktansvärda känslan, som visserligen innehåller många nyanser och olika delar men som ändå kan sammanfattas i tre små ord: "Andreas är död"

Minnet av den första dagen är en obehaglig följeslagare. Det skulle komma många liknande dagar efter den, dagar då sorgen och vanmakten var så kraftig att livet stod alldeles stilla.