Döden betyder ingenting
Döden betyder ingenting
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum
Jag är jag & du är du
Allt det vi var för varandra det är vi fortfarande
Nämn mig vid mitt vanliga, familjära namn
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade
Ändra inte ditt tonfall
Håll sorgen borta från din röst
Skratta tillsammans med mig
Som vi alltid brukade skratta åt vardagens småting

Var med mig, le med mig, tänk på mig, bed för mig
Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag

Livet betyder detsamma
Ingenting har skett som förändrar det
Livet går vidare för att det måste gå vidare
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap

Varför skulle du sluta att tänka på mig,
För att du inte längre kan se mig?
Jag väntar på dig för en kort stund

Alldeles i närheten
Allt är bra

/Henry Scott Holland

Lillebror
Jag fick äran att lära dig mycket.
Men just det här, fick du lära mig.
Hur ont det kan göra
Hur otroligt jävla ont nånting kan göra
Hur förbannat ont det kan göra.
Hur ledsen någon kan vara
Hur många tårar man kan gråta
Hur mycket man kan sakna.
Hur fruktansvärt tom världen kan kännas
Hur obetydlig vardagen kan bli.
Hur lite saker kan komma att betyda
Hur fasansfullt långa dagarna kan bli.
Hur många jäkla minuter en dag egentligen innehåller
Hur djup förtvivlan känns.
Hur ett foto kan kännas som ett knivhugg.
Hur att höra en låt kan rasera hela världen.
Hur definitivt ett avslut kan vara.
Hur lite det finns att säga när döden träder in.

Kunde du inte har lärt mig något annat,
än hur det känns när någon man älskar lämnar jorden.

/Alexandra


Undantag
Allt eftersom att dagarna och nätterna blir fler så blir jag rädd.
Ett före och ett efter.
Ett nu och ett då som är uppdelat i så starka kontraster.
Klockans timvisare står envist kvar,
fast jag med all min kraft skjuter dem bakåt.
Ju längre tid som går,
ju längre måste jag knuffa
Och desto mer inser jag hur omöjlig min uppgift är.
Klockan kan inte gå baklänges.
Världen är inte som jag minns den.
Jag har blivit vänd ut och in och har själen som min hud.
Dom regler som tidigare känts självklara,
känns orättvisa och otillräckliga.
Dom skrattar mig i ansiktet med sin envishet.
Ett litet undantag?
Bara för den här gången,
jag lovar att jag aldrig ska be om någonting igen.
En dag? En timme? Ett skratt?
Utanför fönstret går natten förbi.
Utan dig och utan mig.
Den person jag en gång var dog med dig.
Min identitet är utsuddad och jag måste bygga en ny.
Om jag bara visste vad jag ska bygga på.
Ett av två barn, ett av ett barn. Ensambarn
Två minus ett är ett.
Fast inte i min värld.
Sanningen är en grym fiende.
Den har alltid makten på sin sida,
den vinner alla slag.
Jag lever i min drömvärld där du skrattar och ler,
men så kommer verkligheten och ber mig möta sanningen.
Och jag förlorar igen.

/Alexandra

Någon har stulit från mig
Dom har stulit min rätt att få vara stolt över dig på din studentdag.
Dom har tagit i från mig rätten att bara ha någon som förstod allting utan att behöva en förklaring.
Någon stulit möjlighten att ge eventuella barn en morbror.
Någon har tagit ifrån mig de händelser som du kunde påminnt mig om, men som jag har glömt.
Någon har stulit möjlighten att stå framför spegel och betrakta hur du växte om mig.
Någon har stulit min chans att få se hur du skulle se ut när du blev vuxen.
Någon har föralltid tagit ifrån mig rätten att fira dig och ge dig en speciell 18-årspresent.
Någon har stulit min lillebror.

/Alexandra

Just somnat
Jag ser dig ligga där
Jag kramar dig, men får ingen kram tillbaks
Jag skriker, men du hör inte
Du kommer aldrig mer att krama mig
Du kommer aldrig mer att höra mig
Dina händer är kalla men din kropp är varm
Det är dina kläder,det är dina fingrar, ditt hår.
Men du är inte där, du har somnat
Så hårt och så djupt
Jag ser framför mig hur du ler och skrattar
och tänker aldrig mer
aldrig mer.
aldrig
mer
vi behöver mer
17 år är för kort.
När jag ser dig så vet jag,
men frågorna kommer ändå.
Kan jag väcka dig med mina skrik?
Kan mina tårar torka bort språren på dina händer?
Någonting måste jag väl kunna göra.
Det är en docka eller hur?
Ni ville se hur jag reagerade
Du kan väl inte bara ligga där?
Jag ser att det är du
Snart kommer du väl att andas igen?
Snart läker väl alla såren.
Vi är ju på ett sjukhus
Är det inte därför som sjukhusen finns?
För att laga det som är trasigt.
Inte kan dem väl låta dig ligga här,
bara säga tyvärr eller jag är ledsen.
Inte kan du väl få sova längre nu?
Du ligger ju där.
ska du inte komma med oss hem?
Ska vi lämna dig här?
Ensam?
Ska vi inte vaka vid din säng och vänta tills du vaknar?
Vet dem säkert att du inte vaknar?
Hur kan dem veta det?
Det kanske är annorlunda den här gången.
Någon har tagit fel.
Sen tar jag din hand.
Och förstår.
Jag förstår.
Aldrig mer.


/Alexandra


Nu och då "Det måste ju bli vardag igen!"
Hurdå?
När alla muskler i kroppen skriker
När man har skavsår i huden av alla tårar
När klumpen i halsen bara blir större
När tomheten äter upp en innifrån
När nattens timmar är för mörka och dagen för ljus
När ångesten förvandlar det innersta till en svart sörja
Jag vill bara veta,
finns det något sätt att få se dig igen?
Finns det något jag kan göra för att få dig tillbaka?
Jag kan bara hoppas
Om jag frågar varför tillräckligt många gånger?
Om jag säger omöjligt tills min tunga brister?
Om jag skriker tillräckligt högt?
En bit i mitt liv saknas
Vad ska jag fylla hålet med?
Ska jag bara leva som om ingenting hänt?
"Jag tror nog att det är bra att...."
Har ni någon aning om hur det känns i mig?
Ser ni inte kniven som sitter i mitt hjärta?
Märker ni inte hur allt ni gör och säger vrider om den?
Hur allting bara är Andreas.
Allting.
Vardagen är Andreas, hur bygger man då en ny?

/Alexandra

Stilla
Det är så tyst
Saknaden är en del av mitt namn.
Tynger ned mina steg.
Minnen jag måste bära.
Jag är fastfrusen.
Alltid kontra aldrig
En del av mig är fortfarande kvar i det förgågna.
Det är den som ser dig.
Hör hur du kommer hem.
Längtan.
Jag kan inte längre glömma,
eller sopa under mattan.
Ett tungt lass att dra.
Min saknad brinner- låt den.