Jag är en annan människa nu.

Den person du lärde känna som din syster finns kvar, men i en annan version.  Inte bara därför att det hunnit gå fem år sedan du dog utan för att jag helt enkelt förändrades som människa av att förlora dig. Jag har hunnit gå igenom hela känslospektrat så många gånger sedan den där natten som förändrade mitt liv föralltid.  Jag har varit lycklig och förtvivlad, jag har hoppats och jag har misslyckats.

Jag frågar mig vad du skulle ha tyckt om mig om du träffade mig idag. Om du skulle vara besviken på hur mycket din död påverkat mig, eller om du rent av hade undrat hur jag i vissa perioder kan undgå att tänka på dig. Jag känner fortfarande otroligt mycket när jag tänker på dig Andreas. Men samtidigt orkar jag inte tänka på dig hela tiden. Det är inte för att jag inte saknar dig, utan för att jag helt enkelt har hunnit bygga upp ett liv efter ditt liv. I det livet är inte du en del.  Den del av vår relation som skulle utgöra vår gemensamma framtid blev aldrig verklighet. Det måste jag acceptera vare sig jag vill eller inte.

Jag väljer att betrakta mina erfarenheter av hur det var att förlora dig som värdefulla.  Även om erfarenheterna ibland ställer till det för mig. Vissa saker känns så starkt och så mycket att jag ibland kan ställa till det för mig genom att fastna i destruktiva tankebanor.  

Trots att det har gått fem år så tycker jag fortfarande att det är orättvist att du är död. Därför att det finns så mycket du hade behövt se Adde, så många gånger du hade behövt vara med oss.  Och visst, du får skylla dig själv. Hur många gånger jag har inte tänkt det.  ”Jäkla Andreas, du visste ju bättre”  Det finns ingen annan som kan lastas för att du är död. Men jag vet också att du förmodligen hade varit den hårdaste domaren rörande ditt agerande om du kunnat uttala dig.

Men frågan om vems fel det var, om du hade ont när du dog och annat som fullkomligen upptog mig i början har mer bytts ut till en gnagande undran. För jag undrar.  Jag undrar vem du skulle ha varit, vad du skulle ha gjort och hur du skulle ha sett ut om du fått vara med oss. Det är en undran som gör ont och jag kommer att få undra så länge jag lever.

 Och det får mig att stundtals känna mig helt maktlös eftersom att jag vet att bredvid min undran såfinns en annan envis följeslagare. Saknaden efter dig. För jag saknar dig. Inte varje minut, sekund och tanke som för fem år sedan. Men den finns där ibland, och den är fortfarande stark.

När jag ser på mitt liv såhär fem år efter att du dog så ser jag ändå ett liv som rullat igång igen. På gott och på ont så finns du inte lika mycket i mitt liv längre. Jag har hittat nya vägar och upptäckt nya sidor hos mig själv. Jag är en annan. Det skrämmer mig lite. Men när jag blir blir som mest rädd så har jag en tanke som hjälper mig, kanske ännu mer idag än för ett par år sedan. Min tröstande tanke är så enkel, men ofta effektiv:

 Du är min lillebror, min alldeles egna lillebror. Och våra minnen är mina att förvalta och glädjas åt, alltid, vad som än händer. 

All min kärlek till dig.