Fem år.

Fem långa år har jag levt utan Andreas .

Aag som inte visste hur jag skulle överleva nästa minut , nästa timme , nästa dag.

Men åren har gått och jag har fortsatt att leva.

Jag har ett bra liv, jag har människor runt mig som bryr sig om mig och som får mig att känna mig glad och lycklig.

  

Jag började arbetsträna för ett år sedan och jobbar nu på halvtid. Att jag någon gång skall orka komma upp i heltid igen har jag givit upp tanken på. Iallafall för nu.

Jag jobbar för tillfället med min hobby som är scrapbooking och cardmaking, så man kan ju inte säga annat än att jag har det bra.

 

Jag följer med spänning Alexandra som pluggar och har fullt upp i livet. Jag tycker hon är så modig och duktig som vågar ta för sig och prova nya saker.

 

Jag har så mycket att vara tacksam för i mitt liv , och det är jag. Jag är oerhört tacksam.

 

Fem år utan Andreas.

Har det blivit lättare, eller har jag  bara blivit bättre på att stå ut?

Jag vet faktiskt inte, men jag tror att det är jag som blivit” bättre” på att bära min sorg.

För lättare har det inte blivit, det ser bara så ut för den som tittar på mig utifrån. Inom mig saknar och sörjer jag fortfarande djupt.

Jag har svårt att acceptera att något så fånigt som en nyårsraket har tagit Andreas ifrån oss..

Ju längre tiden går så är just den tanken en av dem jag brottas mest med. Det är en tanke som gör mig arg.

Hur fruktansvärt onödig olyckan var

 

Jag är konstant så trött, vilket säkert inte är så konstigt.

Jag skall försöka förklara vad jag tror är orsaken.

Att Andreas är död är ju något jag fått lov att vänja mig vid.

Han finns inte längre med i det som är min vardag och har inte funnits med på länge.

Så jag har blivit van vid att så ser mitt liv ut.

Andreas skapar inte längre några minnen, gör inte några avtryck längre. Jag firar jul, födelsedagar, överlever nyår och har semester utan Andreas. För jag har inget val.

 

Men så kommer det stunder när jag kommer på att Andreas verkligen har funnits.

När jag till fullo orkar ta in den vetskapen så rasar min värld totalt. Det är en rent fysisk upplevelse, det känns som marken dras undan under mina fötter, hela världen snurrar på samma sätt som den gjorde när jag fick dödsbeskedet. Stunderna är sällan långa, men oerhört smärtsamma.

Jag tror att det som tar så mycket kraft och gör mig så trött är att det är dessa tankar jag hela tiden kämpar med att hålla på avstånd

 

För sanningen är den att Andreas är lika död nu som för fem år sedan.

Jag saknar Andreas lika mycket som för fem år sedan.

Jag har bara blivit bättre på att hålla det inom mig.

Jag har blivit ”bättre” på att bära vetskapen..

 

/Liv

 

PS: ni kan maila mig om ni vill: livsoderstrom@hotmail.com