Från mamma ett år senare.
Ett farväl inför att du skulle fira nyår med dina vänner.
Ett helt vanligt farväl med puss och kram, jag älskar dig
Och nej mamma du behöver inte vara orolig allt är luuugnt.

Tänk om jag hade vetat att det var sista gången vi tog ett sånt farväl.

Nästa gång jag fick säga farväl så var du tyst och stilla
Ett ljus brann vid din brits.
Jag såg ju att det var du, att det kändes som du när jag
kramade och pussade på dig, men du svarade inte hur många gånger
jag än sa ditt namn .Jag höll din hand men den kramade inte tillbaka..

Att åka från sjukhuset och lämna dig kvar och att vakna dagen efter.
Att försöka öppna ögonen när sanningen kändes som ett knytnävsslag i magen,
det är nog det tyngsta jag någonsin upplevt. Ville ju bara sluta ögonen och försvinna.

Den första tiden är bara en grå dimma och hade jag inte haft Alexandra,
mina syskon och min moster som fanns hos mig hela tiden hade jag nog inte klarat mig.

Den enorma omtanke och värme vi fick från så många människor som känt Andreas var så ofattbart stor.

Sedan hade vi ju turen att få Anna som präst,
som vi fick planera Andreas begravning tillsammans med.
Vi fick tid att prata igenom hur begravningen skulle gå till,
och det känns som vi fick ta farväl av Andreas på ett varmt och personligt sätt.
Och sedan alla ni som ordnade med kaffe efteråt.
Ni bara dök upp när ni som mest behövdes och gjorde ett jättejobb.

Alla dina vänner , jag önskar så att jag kunde lindra deras sorg.
De har fortsatt att ha kontakt ,mest då med Alex,
och de har varit hemma och hälsat på och ätit middag några gånger .
Du har så många fina vänner.

Så alla ni som på något sätt fanns med oss under den ibland övermäktiga sorgen
Ni som gick bredvid oss och stöttade när stegen var tunga.
Ni som byggde broar där vi ibland inte orkade.
Tack för att ni fanns för oss.

Att i vardagen så småningom försöka lära sig att leva med att Andreas,
min älskade solstråle inte längre fanns. Det är något jag kämpar med varje dag..

Jag kan ju så väl höra din röst ,ditt fnitter..se hur du rynkade pannan bekymmersamt ibland.
Jag kan känna hur go du var att kramas med..hur gott du doftade.
Det kommer alltid att leva inom mig, du är ju en del av mig.

Och jag försöker verkligen Andreas,
men ibland så kommer sorgen tillbaka lika stark som i början,
jag gråter lika förtvivlat, jag vill kasta saker
omkring mig bara skrika VARFÖR….

Du finns i mina tankar hela tiden, det är faktiskt så.
Även om jag är med andra och pratar och skrattar
så finns du ständigt med.

Alexandra har haft det så jobbigt och det har varit svårt att se
Och inte kunna hjälpa eller ta bort det som gör ont i henne.
Ni två var mina underverk, så roliga att umgås med.
Och det känns att en stor del saknas när du inte är med.
Det var ju alltid ni två….Alex och Adde..

Sen tror jag nog att du vet att jag inte är helt ensam längre.
Lasse kom in i mitt liv när jag minst kunde ana det men när
jag som mest behövde det.
Vi åker mycket motorcykel och det har varit som terapi för mig.
Farten får hela kroppen att vakna till,sen sjunger jag ,gråter och pratar mycket med dig där under hjälmen.

Du är så älskad och så saknad.
Jag tar fortfarande fram din tröja ibland bara för att få känna någon sorts närhet.
Jag plockar bland dina böcker och teckningar som ligger i en låda i mitt nattduksbord.
Så mycket saknad under ett år och den slutar ju inte där.
Så länge jag går på denna jord kommer den att finnas hos mig
Men också den kärlek och glädje jag upplevt med dig.
Kärleken är starkare än döden, den är för evigt!

Vet du jag drömde härom natten att fastän vi inte kunde se dig så fanns Du alltid hos oss ,
precis som när du levde.
Jag tror nog att det är så



Jag stod vid din säng i natt.
Jag stod vid din säng i natt,
jag kom för att titta till dig.
Jag såg att du grät och hade svårt för att sova ,
jag hörde dig förtvivlat ropa mitt namn ,
du frågade om och om igen,
med tårarna rinnande nedför dina kinder , varför jag var tvungen att lämna dig ensam kvar.

Jag viskade försiktigt för att trösta dig när du torkade bort en tår:
"Det är jag, jag har inte lämnat dig, jag har det bra och jag mår bra.
Jag är här hos dig".

Jag satt bredvid dig när du åt frukost,
jag såg när du spillde ut lite kaffe.
Du tänkte på alla de gånger du sträckt ut din hand för att smeka mig.
Jag var med dig i affären idag, din armar började värka.
Jag önskade att jag kunde bära några kassar åt dig,
jag önskar att det var mer jag kunde göra för dig.

Jag var med dig när du besökte min grav idag,
du sköter den med sådan omsorg. Jag vill försäkra dig om att jag inte finns där.
Jag gick med dig hem och såg när du fumlade med nyckeln.
Försiktigt lade jag min hand mot din kind , log och sa; "Det är jag".


Du såg så fruktansvärt trött ut när du sjönk ner i fåtöljen.
Jag försökte så hårt att få dig att förstå att jag stod vid din sida,
att det är möjligt för mig att vara hos dig varje dag.
Jag säger uppriktigt till dig; "Jag lämnade dig aldrig".
Du satt mycket tyst, sedan log du, jag tror att du då i kvällens stillhet förstod att jag var hos dig.

När tiden är inne för dig att gå över till andra sidan kommer jag att springa dig till mötes och välkomna dig,
och då kommer vi återigen att gå sida vid sida.
Det är så många saker jag vill visa dig, här finns så mycket att se.
Men du måste ha tålamod, lev ditt liv med glädje....
kom sedan hem för att stanna hos mig.

 

Ni kan skriva till mig om ni vill.                          livsoderstrom@hotmail.com