När jag steg ut till en dag som andades vår så kände jag hur lyckan bubblade upp inom mig .Jag njöt verkligen av att känna att vinden var lite mildare och känna torr asfalt under mina kängor. Känslan av att vilja ge utlopp för ett riktigt vårtjut med en tillhörande dans va så stark…men hallå.. Jag är faktiskt 45…så jag hejdade mig. Mitt I denna orkan av positiva glada känslor så drog det vemod och den saknad jag numera är så välbekant med genom mig. Andreas   ….åh  Andreas.. vår  igen och du är inte här och får uppleva den med oss. Du som var ett riktigt  solbarn , du som verkligen levde helt fullt UT när det blev ljust och varmt. Jag vill, jag vill , jag vill att du skall få vara med.

Så konstigt det kan vara att känna dessa så motstridiga känslor bara inom loppet av några sekunder, men det är så det fungerar inom mig stundtals.Det är något jag accepterat som en del av mig iaf som det är just nu. Det  känns heller inte som det är något jag måste förändra.

Men känslor förändras med tiden,det vet jag och arbetet med att försöka hitta tillbaka till ett meningsfullt liv utan min älskade son gör att jag upptäcker nya sidor hos mig själv.

Ibland finns styrka där jag inte trodde jag kunde finna den och ibland så är jag så hjälplöst liten.

Den första tiden efter Andreas död så trodde jag inte att jag någonsin mer I livet skulle gå ut genom dörren I min lägenhet,jag trodde aldrig jag skulle få se mitt ansikte annat än svullet och rödflammigt efter alla tårar.  Jag skulle aldrig mer kunna äta för att jag var hungrig eller bara för att det var gott. .Den lilla mat jag fick I mig såg andra till att jag åt.

Jag skulle aldrig någonsin kunna skratta för att jag blev riktigt,riktigt glad och utan tårar, som bara väntade på att få svämma över.Det fanns så fullt av aldrighet inom mig just dåför det var ju så jag kände,precis just då.  När jag läste om att känslor förändras eller när någon Sade det till mig så tänkte jag nog att visst,så är det nog för andra,men inte för mig.

Jag är glad att jag hade fel.

Min saknad efter Andreas är obeskrivligt stor.Det rum I mitt hjärta,I min själ som Andreas öppnade när han föddes kan inte längre fyllas på av honom.Det speciella ställe där alla minnen,alla skratt,tårar allt bus Finns förvarat är jag nu ensam om att vårda.Det har kommit till en saknad ett stråk av vemod I detta rum,något jag förstår att det måste få finnas.

Men det är till bredden fyllt av en varm kärlek och tacksamhet över att Hans fanns I våra liv.

Jag har någongång fått frågan att om jag hade vetat hur det skulle gå och jag kunde undvikit den smärtan genom att inte fått Andreas.Nej jag skulle inte vilja vara utan en enda sekund av de år vi fick tillsammans även om jag hade vetat.

Nu har det gått drygt två år sedan Andreas gick bort.Sorgen är inte lika förlamande som den var I början,livet är I stort bra.Jag har en bra relation, jag har en dotter som jag älskar mer än någon annan och som jag är lycklig över att det går bra för.

Så jag tar en dag I taget,känner de känslor jag känner och har förlikat med mig att det inom mig spelar en stillsam blues.

Ni kan skriva till mig om ni vill.                          livsoderstrom@hotmail.com