Egentligen är det ganska konstigt att begravningar hålls så nära inpå dödsdagen. Att planera Andreas begravning kändes som en helt oöverkomlig uppgift. Någonstans mitt i alls kaos, ska man försöka få till en fungerande planering. De första dagarna kunde vi inte ens prata om det. Begravningen började så sakteliga ta form genom att vi började besluta oss för vilken musik som skulle spelas. Vi valde några av låtarna redan innan vi ens valt begravningsbyrå.

Vi ville verkligen att begravningen skulle fokusera på vår oändliga kärlek till Andreas. Vi försökte låta begravningen ta form genom att sätta denna kärlek i fokus, och låta den ligga bakom alla praktiska beslut vi fattade. Vi bestämde oss tidigt för att alla som ville var välkomna att ta avsked av Andreas. Vi ville inte stänga någon ute.

Begravningen tog mer form när Anna, mamman till en av Alexandras kompisar erbjöd sig att vara präst. Det var en enorm lättnad och trygghet att få förmånen att lägga upp begravningen tillsammans med en person som hade viss kännedom om familjen. Anna ställde dessutom upp enormt mycket för oss, hon var med oss  i kyrkan innan och dessutom hemma hos oss ett flertal gånger och hjälpte oss verkligen att forma begravningen.

Vi valde så småningom begravningsbyrå. Bemötandet på begravningsbyrån var professionellt såväl som varmt och personligt. Vi bestämde oss för att ta vårt avsked i Stora Sköndals kyrka. Det fanns flera anledningar till att just denna kyrka valdes. Både Alexandra och Andreas är döpta där, det är en väldigt vacker kyrka och vi bedömde att den skulle vara precis lagom stor.

Att planera en begravning kräver mycket arbete, även rent praktiskt. Bland annat tog vi dit en egen musikanläggning för att kunna spela musik på CD och för att vara säkra på att det hördes i hela kyrkan.
Det mest absurda och jobbiga rörande planeringen var att bestämma vilken kista och vilken urna Andreas skulle ha, och att ordna med att Andreas fick med sig rätt saker i kistan. Att sitta och bläddra i en katalog och samtidigt försöka förstå att de faktiskt skulle lägga ned Andreas i någon av alla de kistor som presenterades var extremt overkligt.

Vi bestämde oss för att ha bårtäcke på kistan. Dels eftersom vi upplevde att det blir väldigt ”hårt” med bara en kista och dessutom hade kyrkan ett vackert bårtäcke. Med bårtäcket på kistan fick vi  en känsla av att Andreas var inbäddad.
Från början så tänkte vi helt strunta i att ha något ”begravningskaffe”. Men även här fick vi stöd och hjälp från underbara människor som ordnade precis allting åt oss. Det enda vi behövde göra var att tala om hur många som skulle komma. Det värmde verkligen att se hur mycket tid och energi de hade lagt ned, vi är dem evigt tacksamma!