Det här är min version om hur det var på sjukhuset. Om du är lättstött kanske du inte ska fortsätta läsa.

Jag har känslan av att jag ramlar in på sjukhuset. Från den stund jag sätter min fot på akutmottagningen så är det som att jag hela tiden faller, utan att något eller någon kan ta emot mig. Jag liksom snubblar framåt, tankarna hinner inte med kroppens rörelser.

Det är förstås väldigt mycket människor som rör sig på akuten under nyårsnatten. Jag kommer starkt i håg känslan av hat mot de människor som satt och gnällde över någon liten sårskada som de ville få åtgärdad illa kvickt. Jag minns inte vad som händer när jag kommer fram och ska förklara varför jag är där, för att sedan kunna bli visad till rätt rum. Jag tror inte att jag behöver säga särskilt mycket. Helt plötsligt befinner jag mig i ett anhörigrum.

Jag hade innan en diffus känsla av att någonting skulle släppa när jag såg min familj, att åsynen av dem kanske skulle innebära att jag förstod vad som hade hänt.  Utan att jag riktigt vet hur det går till stod jag öga mot öga med min familj. Alla var så döda i blicken. Jag förstod inte ett dugg mer. Pappa hade en påse med Andreas saker i handen. Jag tyckte att det kändes kränkande att Andreas blivit fråntagen de där sakerna.

Jag frågade var Andreas var någonstans och fick beskedet om att han låg i rummet bredvid. Jag  blev förskräckt av tanken att han skulle ligga där alldeles ensam. Men jag fick snart klart för mig att hans kompisar var där och att han inte var ensam,  tre av Andreas kompisar var  inne hos honom. Chockkänslorna var fortfarande så starka att ingenting fungerade som vanligt. Jag trodde hela tiden att jag skulle kräkas och hade svårt att stå och gå normalt.  

Efter en stund kom kompisarna ut . Jag minns inte vad vi sa eller om vi överhuvudtaget sa någonting. Mamma och pappa tyckte att jag skulle gå in till Andreas.  Jag kommer ihåg att jag var väldigt rädd för hur jag skulle reagera. Jag hade aldrig sett en död människa och jag var rädd att jag skulle kräkas eller få panik.Mamma lugnade mig och sa att Andreas hade en duk över ansiktet så att hans skador inte syntes. I efterhand så vet jag faktiskt inte om det var skadorna jag var rädd för, eller om det var hela det faktum att han numera var "en död kropp"

Någonstans i mig visste jag att jag aldrig kunde ha åkt från sjukhuset utan att ha varit inne hos Andreas. Jag gick på darrande ben in i rummet. Det första jag fick syn på var hans ben och hans skor. Han låg ovanpå en brits och det slog mig hur fel det såg ut att han hade skorna på sig. Det blev liksom som ett underligt bevis på att han inte bara var skadad utan död. Han låg inte nedbäddad, utan ovanpå britsen. Jag skrek rätt ut.
Jag trodde inte att det var möjligt att gråt kunde göra mer ont än den gråt som följde på beskedet om att Andreas var död. Men när jag såg Andreas, hans fina nya jacka, svedd i kragen av raketen, hans livlösa kropp och den totala avsaknaden av rörelse och ljus grät jag så att jag på allvar trodde att hjärtat skulle sluta slå. Jag la  huvudet mot hans bröst och kramade om honom.  Han var fortfarande alldeles varm. Jag höll i hans händer och grät, strök honom över benen och magen, och reflekterade över hur stor han hade blivit, nästan vuxen.

Han var så fin i sin skjorta, sina jeans och sitt "tigerbälte". Det var helt fruktansvärt att inte kunna se hans ansikte. Jag ville pussa honom på pannan och stryka honom över kinden. Jag ville komma ihåg honom som han såg ut när han levde, inte som skadad och därför lyfte jag aldrig på duken som täckte hans skador. Det är ingenting som jag ångrar.

Om man inte har sett en död människa någon gång så är det svårt att förstå vad jag menar när jag skriver att det tydligt kändes att Andreas inte var i sin kropp längre. Den uttjatade liknelsen  "kroppen bara låg där som ett skal" är faktiskt det bästa sättet att beskriva känslan. Det var verkligen så det var. Det blev väldigt konkret att Andreas var död. Andreas hade lämnat oss, det vara bara hans kropp som var kvar.
Bilden av hur Andreas låg död återvände som en mardrömsbild många gånger efteråt och det gör den fortfarande ibland, inte för att det var någonting äckligt eller obehagligt över hans kropp, utan för att jag i det ögonblick då jag såg honom på britsen förstod att jag aldrig någonsin igen skulle få se honom le eller höra honom skratta.

Jag vet inte hur länge jag var inne hos Andreas, men efter en stund kände jag att jag fått mitt avsked och vi gick tillbaka till anhörigrummet. Doktorer kom och gick, de tog uppgifter, skrev ut tabletter och lämnade broschyrer. Jag tyckte att allting tog väldigt lång tid och ville bara hem.