Tankar om sorg.
Sorg är inte något som går längs en rak linje. Alla dagar känns inte lika. Varken lika svarta eller lika ljusa.
Som syskon tror jag att man kan hamna i situationer där man kommer på sig själv med tankar som på många sätt känns ologiska, men som man ändå inte kan låta bli att tänka.
Ofta när jag har velat skriva om sorgen efter Andreas så har jag velat skriva om hopp och om min kärlek till honom. Men det finns en annan sida av sorgen, tankar som man kanske måste få tänka, men som man inte behöver ta fasta vid. Men som ändå finns där. Det är det som det här handlar om. Om tankar som känns förbjudna, om sådant som inte låter vackert eller hoppfullt, men som jag ändå vill skriva. Eftersom jag tror att andra kan känna igen sig, i alla fall kanske delvis.

Ilska
Ilska vid sorg är nog lika vanligt som tårar. Även om jag förstår det så kunde jag inte låta bli att känna skuld för att jag var så arg. Så arg på alla människor som fortsatte leva sina liv, att dom gnällde över småsaker och pratade om strunt. Jag fick långa perioder svårt att engagera mig i ett vanligt samtal och fortfarande kan jag ha väldigt svårt för att ta mina kompisars problem på allvar.
Ilskan mot Andreas. Vreden över att han betedde sig så oansvarigt, att han borde ha vetat bättre och tänkt sig för, ilskan över vad han utsatte oss för. Jag har ingen uttalad tro, men jag har i min sorg sökt svaret på vem som kunde vara så jävlig att han/hon utsatte vår familj för det här. Jag ville hitta någon att skylla på. Kasta saker på och vara arg på, det hade känts så bra om jag kunnat finna en syndabock.

Avundsjuka
Det finns en stor skam i att erkänna att jag varit avundsjuk på andra för att de har sina syskon kvar i livet. Jag tyckte att det var
vansinnigt orättvist att jag blev av med mitt enda syskon medan andra hade flera syskon kvar, och alla var i livet. I sorgen blev jag väldigt självisk och nästintill hatisk mot andra. Jag tyckte inte att någon annan hade samma rätt som jag att vara ledsen. Att min sorg var så mycket större och att dom hånade mig genom att prata om sina små problem. Det hör ihop med ilskan på att andras liv fortsätter, medan ens eget har stannat. För mig utvecklades det i långa perioder till avundsjuka. På hur folk kunde gå hem till sina familjer, där ingen saknades och ha mage att gnälla över att mjölken blivit dyr.
Det blir givetvis svårt för folk i ens omgivning att hantera denna näst intill fientliga inställning, även om dem givetvis känner empati så blir det svårt att hantera situationen.

Tankar på döden
En av mina första tankar när jag fått beskedet om att Andreas dog var möjligheten för mig att få byta plats med honom. Mitt i chocken satt jag och skrek att jag skulle bli vald istället. Det är ingenting som jag skriver för att få det att låta som att jag på något sätt vore en bra syster. Jag tror att det är väldigt vanligt att man som överlevande syskon ifrågasätter sin egen rätt att leva och varför det var ens syskon och inte man själv som dog. Självmordstankar i syfte att få träffa det döda syskonet och slippa leva med sorgen och saknaden har också lamslagit mig emellanåt.
Jag blev en period efter Andreas död väldigt rädd för döden, jag satt vaken många timmar och läste minnessidor som folk hade gjort åt sina anhöriga. Jag lusläste allt jag kunde finna om döden. Överallt såg jag bara olyckor och död på alla löpsedlar. Jag låg vaken om nätterna och var livrädd för att någon av mina föräldrar eller mina kompisar skulle dö. Jag var också rädd för vad som skulle hända om jag dog. Eftersom Andreas olycka kom så plötsligt blev jag medveten om hur skört livet är och därför oroade jag mig ständigt för att jag skulle få någon sjukdom eller råka ut för en olycka så att mina föräldrar skulle behöva begrava ett barn till.

Skuld
Skuld för att man sörjer och skuld när man inte sörjer. Alla tankar på om jag kunde gjort något annorlunda. Varför ringde jag inte till Andreas den där natten? Varför sa jag aldrig till honom hur mycket jag tyckte om honom. Varför gick jag inte fram och kramade om honom sista gången jag gick hemifrån? Kunde jag på något sätt ha hindrat hans död?
Av alla skuldkänslor som slagit mig under den här tiden tror jag att mest har brottas med att inte veta om det någonsin gick upp för Andreas hur mycket jag tycker om honom. I början så fick jag även mycket skuldkänslor av att skratta och ha roligt. Jag tyckte inte att jag hade rätt att vara glad när Andreas inte längre kunde känna glädje. Att få en paus i sorgen blev ångestfyllt eftersom det kändes som att jag övergav min bror när det hände.

Föräldrar
En aspekt på hur det kan vara att förlora ett syskon är att relationen som man har till sina föräldrar sätts på sin spets och omprövas. Vissa perioder har min mamma och jag exempelvis istället för att sörja tillsammans försökt vara starka för den andres skull. Det kan nog vara svårt att som överlevande syskon hantera den oro som föräldrarna givetvis känner ännu starkare än i vanliga fall för att man ska råka ut för något.
Jag tror att man lätt kan känna sig överbeskyddad och på det viset blev i alla fall nästan jag osams med sina föräldrar. Jag tror att många som förlorat syskon istället för att få frågan om hur de mår många gånger fått höra "hur är det med dina föräldrar" det är inte konstigt att personer som man träffar frågar det. Det är givetvis i all välmening. Och jag tycker absolut att man kan fråga hur det står till med föräldrarna. Men man ska också vara medveten om att om man gör det utan att fråga den man pratar med om hur denne mår så kan det få effekten att syskonet känner att dennes sorg helt åsidosätts.. Här tror jag visserligen att man som "vuxet" syskon har lättare att hävda sin rätt. När det handlar om mindre barn som förlorar syskon så tror jag att det är lättare att glömma syskonens sorg.
Det är svårt att se någon man bryr sig om ledsen och därför blir det så svårt att se hur ledsna ens föräldrar är. Ibland har jag nästan kunnat bli arg för att andra runt omkring mig sörjer, när jag för en dag har velat att allting ska bara som vanligt så har andras tårar kunnat leda till att jag klandrat dem för att inte vilja gå vidare. Det är svårt att se sina föräldrar bitvis helt upptagna i sorgen. Ofta förlorar man som syskon sina föräldrar för en tid, då de inte har kraft eller möjlighet att engagera sig i sådant som de vanligtvis skulle ha gjort.

Självförtroende.
Jag var lamslagen av sorgen inte bara psykiskt utan fysiskt. Jag kunde inte sova, inte äta och fick panikångestattacker där jag var helt övertygad om att jag skulle dö. Vågade inte gå ut bland folk, jag var så rädd för ångesten som jag hela tiden brottades med. Det fick mig att känna mig oerhört lite värd. Jag hade dåligt samvete för att jag inte orkade vara den flickvän och kompis som jag kände att jag borde ha varit. Mitt självförtroende blev knäckt av att hela tiden vara så svag och kunna göra så lite för att förändra det.
Jag växlade fram och tillbaka i humöret. Ena stunden kunde jag känna mig svag och tycka att jag hade all rätt i världen att känna så. Medan jag andra stunder förbannade mig själv för att jag inte orkade jobba och göra roliga saker.

Finns dem kvar med oss?
Innan Andreas dog avfärdade jag all tro på en andra sida i en handvändning. Mångas sätt att försöka trösta har varit att säga att ”Andreas har det bra där han är nu” och på så sätt och genom den styrka jag känner mig få av honom ibland och de tecken jag tycker mig ha kunnat se från honom så är jag ofta väldigt säker på att han finns med mig. Men det kan vara svårt att presentera den här tanken för andra människor kanske speciellt om de inte förlorat någon.
Precis som jag skulle ha varit skeptisk innan så förstår jag att dem är det. Det kan vara jobbigt att känna att man nästan måste försvara sig om man talar om det som en tidsfråga innan man hoppas på att få träffas igen.

När går man vidare?

 Precis efter att Andreas hade dött läste jag mycket, inte bara om död utan också om sorg. Jag var helt säker på att alla dem som verkade ha att normalt liv igen efter att ha förlorat någon bara var okänsliga och jag var helt säker på att mitt liv aldrig skulle komma att bli normalt igen.
Jag trodde inte att jag någonsin skulle kunna känna riktig glädje. Om någon sa till mig att det skulle kännas bättre om ett år så blev jag väldigt arg och tyckte inte att dem hade någon rätt att uttala sig om min sorg på det sättet. De första månaderna efter att Andreas dog har jag till stor del glömt bort och när jag tänker tillbaka på dem så känns dem bara som en grå massa. Jag tror att det kan sägas hur många gånger som helst utan att någon som är i sorg kommer att lyssna. Tiden läker. Den läker inte helt. Men den får det att kännas mindre. Ingen orkar sörja lika kraftigt hela tiden. Kroppen säger ifrån till sist. Om man bara tillåter sig själv att sörja och ser till att ta emot den hjälp som erbjuds är det en tidsfråga innan allting kommer att kännas åtminstone lite lättare. Men jag blir inte förvånad om den som nyligen råkat ut för en stor sorg inte tror mig, för det skulle inte jag heller ha gjort.
Utan att man vet hur det gick till har det plötsligt gått ett år, och allting man gör blir för en andra gång utan den avlidne. Det kommer fortfarande dagar när jag tycker att allting känns lika jobbigt som i början och där jag inte orkar med någonting, men alla dagar är inte så längre. När sådana dagar kommer tillåter jag mig själv att vara ledsen och försöker att inte lyssna på kritiska röster som säger att jag borde ha gått vidare.