När man växer upp går livet i faser om tre år. Låg- mellan- och högstadie. Treårigt gymnasium. I slutet av en sådan fas är det alltid intressant att iaktta förändringarna som har hunnit ta plats från det första till det tredje året. Tre, är en lite magisk siffra på det viset. Tredje gången gillt. Första året gick det lite av bara farten. Jag blev en passiv åskådare till det som utspelade sig på min livsscen. Jag vare sig ingrep, eller hade för avsikt att ingripa. Alla känslor av vanmakt, sorg och saknad vällde över mig i vågor och fick allting annat att helt avstanna.

Andra året såg jag saker igen. Jag kunde ta på det som hände. Jag hörde raketerna, jag åt och var medveten om det som tog plats runt omkring mig. Jag visste ju att det gick att överleva, det hade jag åtminstone uppenbarligen gjort en gång.

Tredje gången tog jag ännu mer tag i det. För första gången valde jag att fira nyår med mina vänner. Det blev lite som att ställa saker om ting till rätta, trots att situationen egentligen är så fel som något någonsin kan bli. Visst tänkte jag på Andreas. Klart som fan att jag tänkte på Andreas.

Att välja att försöka vara mer ”som vanligt” blev en strategi att i sorgen försöka förminska dödsdagen, vilket blir svårt eftersom man bokstavligen blir överröst med reklam och budskap kring det tänkta perfekta nyårsfirandet. Nyårsafton kommer aldrig att bli en festkväll för mig. Men den kan också vara något annat än sorg. Det har jag lärt mig.

Tre julaftnar, tre nyårsaftnar och nu snart tre födelsedagar har passerat. Min lillebror är med mig i själ och hjärta i det jag förtar mig. Det finns hopp. Ge det en chans. Går det inte första eller andra gången, så kanske, om än bara kanske så går det den tredje gången. Det finns en kärlek som är både starkare och envisare än döden. Och det, just det, är värt att leva för