Begravningsblues - av W H Auden (eng. Funeral Blues)

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

 

 

När jag såg filmen Fyra bröllop och en begravning
så var det denna dikt som stannade kvar hos mig.

Jag tyckte den var så stark ,man kunde verkligen känna

sorgen och saknaden i den.

 

Inte kunde jag ana att de orden skulle få en  så personlig

Innebörd för mig

 

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Det var ju så det kändes,inget spelade någon roll

Och jag kunde inte förstå att runt omkring mig så

Snurrade världen på som vanligt.

Hur var det möjligt??!!

Jag ville bara skrika : VET NI INTE ATT ANDREAS ÄR DÖD!!

HAN ÄR BORTA!!HAN KOMMER ALLTID ATT VARA BORTA!!
ALLTID,ALLTID,ALLTID!!!

 

 

Sorgen får verkligen tiden att stanna för den som drabbas.

Tanken att man på något sätt skall ta sig ut i verkligheten och livet

Igen känns omöjlig,ÄR omöjlig, i alla fall för en ganska lång tid.

 

 

Ändå sitter jag här nu och det har gått drygt tre år utan Andreas.

 

Jag är med ute i världen igen.Det har tagit tid och jag har låtit det ta tid.

Men min värld är inte riktigt i fas med världen i övrigt.

Jag blir rätt fort trött,jag har svårt att koncentrera mig långa stunder.

 

Men jag är i alla fall med.

 

Saknar gör jag hela tiden,det kommer jag alltid att göra.

Men det är inte samma panikartade känsla hela tiden.

Ibland inser jag vidden av det hela och jag kan för en stund

verkligen uppleva hur det var att krama och pussa Andreas

farväl.Då gör det ont,så fruktansvärt ont.

 

Men jag har så många underbara minnen av Andreas som

Jag bär i mitt hjärta

Jag kan fortfarande känna hur det kändes att krama honom,

hur det att klappa hans kind.

Jag hör hans röst så tydligt,hans fniss och hur han pratade i sömnen.

Allt det finns liksom i min kropp och han var ju en del av mig

 

Jag försöker varje dag att hitta saker jag kan vara glad och tacka för.

Och det finns något,varje dag.

Min underbara dotter Alexandra,minsambo Lasse,hans barn och barnbarn.

Mina syskon,fastrar ,mostrar och kusiner.

Vännerna i kyrkan,vännerna i mc-klubben.

Alla har de hjälpt mig att orka lite mer för varje dag.

TACK!!!

 

Jag är på väg ut ilivetigenoch jag hoppas

Att världen haft tålamod att vänta på mig

Fastän det gått lite trögt ibland.

 

 

/Liv

 

PS: ni kan maila mig om ni vill: livsoderstrom@hotmail.com