Två år av oändlig sorg och saknad!

Andra gången Andreas skulle ha fyllt år, andra gången tiden för begravningen går förbi. Det har varit ett långt år. Men livet, det går vidare.

Livet är märkligt på det viset. När vi tror att det är förlorat föralltid, kommer det tillbaka. Långsamt, långsamt så börjar livet, glädjen och hoppet flyta i mina ådror. Vi firade in det nya året på ett lugnt sätt. Inga raketer, inget direkt firande, bara lugn. När det nya året ringde in var det med skräckblandad förtjusning jag konstaterade att nu hade jag överlevt det här sekunden, de här minuterna, två gånger om.

Saknaden och sorgen kommer tillbaka ibland. Precis som om den gömt sig bakom ett hörn och sedan hugger till i ryggen.  Sorgen kan drabba mig vid konstiga tidpunkter. Ofta kommer den om nätterna då tänker jag mycket och läser allting jag kommer över om sorg, saknad och om att vilja leva igen. Sömnlösa nätter var jag visserligen van vid innan, men det är ändå ingenting mot de nätter då tankarna hamnar hos Andreas. Då är det verkligen omöjligt ibland. Det maler, skär, bränner och gör så obeskrivligt ont. I de där stunderna kommer jag på att han faktiskt är borta. Efter två år kan jag fortfarande förfasas över hur oerhört märkligt det är att han är borta. Min fina, älskade bror!

Jag får brev ibland från människor som varit inne på denna sida. Många fina brev, mycket uppmuntran. En del tycker att det är starkt gjort att driva en sida på det här viset. Den här sidan skall vara en kärlekshälsning till Andreas, men den är också ett sätt att visa att det går att gå vidare. Jag har långt kvar tills jag fullt ut kommer att kunna hantera min sorg. Men efter två år har jag lärt mig att det faktiskt går att leva igen. Det går att vara riktigt glad. Inte hela tiden, och sorgen kommer säkerligen slå mig till marken många många gånger än. Men jag vill att det här ska vara en sida om kärlek och om hopp.

Det går att leva med en stor sorg, inte likadant som förut, men någonstans finns glädjen och hoppet som får livet värt att leva. Det blir ett nytt liv. Med ett hjärta som alltid kommer att ha ett rum av tomhet. Men även om hjärtat fortfarande gör väldigt ont ibland försöker jag för Andreas skull fylla mitt liv med sådant som gör mig lycklig.

Varje dag tänker jag på mig bror, jag för konversationer med honom i huvudet och berättar om mitt liv. Det ÄR tungt. Det är inte lätt. Men det går.

En liten bit i taget. Och så måste det få vara. All min kärlek till dig Adde /Storasyster